Spontant, ovilligt friluftsliv i Sverige.
Som ni vet, kära anhängare, så har jag varit lite lat på bloggandet på sista tiden. Detta beror inte på att jag inte tänker på er. Jag vet att ni är fem stycken som dagligen läser bloggen. För en tid sedan var ni sju. Nu är ni fem. Ni finns med mig i tankarna varje dag. 
Anledningen till att det har varit tyst så länge är den att jag har varit på jakt efter den tid som flytt. Jag har varit på PR-turné igen. Om sanningen ska fram så slutade det hela i ett brutalt antiklimax. All tid, alla förväntningar och uppladdningar slutade bara i total besvikelse. Jag hade kommit över en bunt blomster en kväll och kom på att det skulle bli bra i marknadsföringssyfte. 
Jag satte mig och skulle boka tågbiljetter men upptäckte att det rådde lokal finanskris efter matsäcksinköpen till resan så det fick bli cykeln. 
När jag kommit en bit på väg insåg jag hur fruktansvärt hungrig jag var. Jag insåg också motvilligt att jag inte tagit med varken spisen eller frysen. När man inser att man gjort fel är det viktigt att ha en egen plattform av tro på sig själv. Särskilt när man inte har sina vänner i närheten. Jag valde att ta saken i egna händer och ge mig på en lägereld. Jag hittade nämnligen lite virke. För att inte riskera en okontrollerad eldsvåda så riggade jag upp lägerelden i en sandlåda. 
Elden ville varken komma igång eller ta sig så där fick jag ställa mig, med en mage som lät onormalt högt, och promota bloggen i närmsta köpcentrum. 
Det händer ibland att vi inte har reda på varken tid eller rum i våra liv. "Vad skrämmande" tänker en del. Helt naturligt tänker andra. Jag tänker någonstans mittemellan. Tack Rogge och Klabbe för att ni tog er tid att lyssna på mig där i centret. Jag ska tända ett ljus för er ikväll.
