Varning varning!
Jubileum
Idag är en stor dag. Bloggens 400e inlägg är publicerat och det måste såklart firas med det bästa jag vet - någonting man kan äta. Valde att ta ett gammalt ägg jag hittade i pappas kylskåp och strö över lite härlig smakrik krydda som jag samlade ihop från golvet. Gav kanske inte så jättemycket smak eftersom jag kryddade skalet. Gjorde en minnesnotering till nästa gång.
Mmmmm mjölk!
HJÄLP JAG HAR KRYMPT!
Jag fick lite ont i ryggen men antog att det berodde på att kameran är ganska tung. Trodde att teknik var människans metoder att minska behovet av fysiskt och psykisk belastning ocvh öka levnadsstandarden! En hygglig karl tog den här fina bilden på mig och om ni tittar noga så kan ni se att jag står lite böjd - det beror på ryggontet.
Den här bilden är tagen något senare samma dag! Jag fick en chock när jag såg den! Vad har hänt?!
Spontant, ovilligt friluftsliv i Sverige.
Som ni vet, kära anhängare, så har jag varit lite lat på bloggandet på sista tiden. Detta beror inte på att jag inte tänker på er. Jag vet att ni är fem stycken som dagligen läser bloggen. För en tid sedan var ni sju. Nu är ni fem. Ni finns med mig i tankarna varje dag. 
Anledningen till att det har varit tyst så länge är den att jag har varit på jakt efter den tid som flytt. Jag har varit på PR-turné igen. Om sanningen ska fram så slutade det hela i ett brutalt antiklimax. All tid, alla förväntningar och uppladdningar slutade bara i total besvikelse. Jag hade kommit över en bunt blomster en kväll och kom på att det skulle bli bra i marknadsföringssyfte. 
Jag satte mig och skulle boka tågbiljetter men upptäckte att det rådde lokal finanskris efter matsäcksinköpen till resan så det fick bli cykeln. 
När jag kommit en bit på väg insåg jag hur fruktansvärt hungrig jag var. Jag insåg också motvilligt att jag inte tagit med varken spisen eller frysen. När man inser att man gjort fel är det viktigt att ha en egen plattform av tro på sig själv. Särskilt när man inte har sina vänner i närheten. Jag valde att ta saken i egna händer och ge mig på en lägereld. Jag hittade nämnligen lite virke. För att inte riskera en okontrollerad eldsvåda så riggade jag upp lägerelden i en sandlåda. 
Elden ville varken komma igång eller ta sig så där fick jag ställa mig, med en mage som lät onormalt högt, och promota bloggen i närmsta köpcentrum. 
Det händer ibland att vi inte har reda på varken tid eller rum i våra liv. "Vad skrämmande" tänker en del. Helt naturligt tänker andra. Jag tänker någonstans mittemellan. Tack Rogge och Klabbe för att ni tog er tid att lyssna på mig där i centret. Jag ska tända ett ljus för er ikväll.
