pettesblogg

Som ni förväntansfulla bloggläsare kanske redan sett har jag fått ett önskemål av Hoffa "Tussilago" (en riktigt god vän) att skriva och berätta om hur man bäst beskär Strålrudbeckian (Carnósus Cartilaginósus Búlbus). Roligt att höra att han kommer ihåg min absoluta favoritblomma, jag känner mig smickrad. Egentligen har jag lite svårt för gula perenner men hela den här växten är så lättskött (den behöver inget stöd utan är stadig och okänslig mot båst och regn) och vacker att den blir ett undantag. Hoffa har dock ett fel i sitt meddelande, vad Hoffa inte vet är att man inte behöver beskära den.

En stråkursbecka behandlar man på precis samma sätt som en Orkidé, man ställer den i ett mörkt rum när den blommat färdigt och "glömmer bort den". Innan man vet ordet av sägs den blommar om och bli större och ståtligare än någonsin! Det måste vara en helt otrolig upplevelse! Tyvärr har inga av mina Strålursbeckior återuppstått än. Jag har ställt otaliga krukor i en garderob där de i lugn och ro får den fukt och det mörker de så väl behöver. Ibland sätter jag mig i garderoben och pratar med dem (det är nämligen bra att prata med sina växter för att de ska få tillräckligt med koldioxid). Dock har ingenting blommat om, men skam den som ger sig. Min dröm är att en dag öppna garderobsdörren och mötas av ett hav av blommande och väldoftande strålursbeckior. Den dagen kommer jag inte kunna sluta le...

Om man känner att man verkligen vill beskära sin strålursbeckia kan man bara skära av den några centimeter över jorden. Det är egentligen inte så bra men jag tycker att det är svårt att låta bli (som ni kan se på bilden nedan).


 
Kuriosa: Strålursbeckian har en varm gul färg som lyser på långt håll och är verkligen en prakt men den bör sitta i större grupper för att komma till sin rätt. Den vill ha full sol för att trivas bäst och den lockar fåglar och fjärilar till sig.